Försäljning av avskrivna fordringar

Redan på mitten av 1970-talet startade handeln av förfallna fordringar i Sverige. Då köptes bara fordringar ifrån företag men numera drivs även en handel som inkluderar förfallna fordringar från konsumenter. Handeln i Sverige är fortfarande svår att överskåda. Antalet försäljare kan bara räknas till ett femtiotal borgenärer. I dessa sammanhang räknas fordringarna in i ”portföljer” eller såkallade stockar, som motsvarar fler än en.

Lyckas en försäljning av en fordran kan borgenären få en hastigt förbättrat kassaflöde. De som tar hand om försäljningen är landsting, bolag knutna till kommunen men främst privata bolag. Många av dessa gör tydliga samarbeten för att kunna få in fordringar på ett enkelt sätt. Försäljningarna brukar vara mycket speciella affärer på marknaden, vilket gör att det inte sker speciellt öppet. Personliga kontakter är den bästa möjligheten att handeln uppkommer. Antalet köpare och säljare är väldigt begränsade vilket innebär att de flesta känner varandra sedan tidigare. Därför återkommer många affärer mellan stora företag då det i stort sätt kommer efterfrågan på ”portföljer” regelbundet.

Handeln med fordringar är en nödvändighet för att kreditförsäljning och handel ska kunna fungera. Visserligen är riskerna väldigt stora när det gäller denna typ av affärer men samtidigt blir det fler och fler som söker sig till branschen eftersom en del lyckas väldigt bra och får god lönsamhet. Dock är rykten och annat prat mellan aktörerna något som kan ha negativa konsekvenser för försäljare. Ju större konkurrensen kommer att bli på fordringar desto längre betalningstider kommer troligen att införas och priserna kommer då driva upp varandra. För dem som har avtalat om låga marginaler kan i ett sådant läge betyda att de får skärpa sina indrivningsmetoder. Hålls branschens storlek på lagom nivå kommer även myndigheter kunna ha större kontroll för att hålla de försäljningar som bedrivs på en god och laglig nivå.